Det strålar en stjärna...
Julen närmar sig med stormsteg... För er som inte får se mig i jul tänkte jag att jag skulle ladda upp en bild... Here you go...
I helgen var jag i Dale (straxt utanför Bergen) - ja, jag kom dit till slut... ;-P
Där stod jag till min förvåning och framförde en liten hälsning inför 125- 126 personer... Eller vad det nu var...
Jag ska inte göra er besvikna... klart jag klantade till det lite först och hade ut cola över hela bordet när jag skulle resa mig, så nog hade jag allas uppmärksamhet när jag skulle tala, eftersom jag var den enda som stod upp när mina bordsgrannar började skrika och allas blickar riktade sig åt mitt håll...
Sade det jag skulle, folk skrattade och satte mig ner pionröd i ansiktet.
Nähädå... jag rodnar aldrig! Utom möjligen när jag tappat bort en torsdag och hällt cola över hela bordet...
Jag ska inte ljuga heller... Allt har inte varit en dans på rosor i helgen.
Tack och lov hade jag underbara vänner hos mig som såg mig och fanns där. Gav mig en kram lite då och då.
Jag kan inte riktigt tro det, men var jag än vänder mig nu för tiden finns det alltid någon där och hjälper mig, ser mig, finns där om jag skulle behöva dem.
Och jag älskar tillbaka. För det är sånt som får mig att orka! Att någon bara öppnar dörren, eller lägger sig bredvid en...
Kanske gjorde det en hel del skillnad att jag slapp sova på mitt tunna liggunderlag också...
Guestsleeper for the win... även om Stina tydligen trivs bättre i fönstret...?
Sen när jag kom hem igår somnade jag på soffan... Drömde mardrömmar, och vaknade fruktansvärt rädd med ett ryck när Azalea skulle vara snäll och lägga ett täcke på mig...
I'm tellin ya!: If she had her head closer to mine at that moment we would both be in a hospital right now...
Hur som helst...
God jul på er, utifall jag inte hinner säga det någon mer gång innan jag far hemåt/bortåt- iväg...
Jag älskar er.